Jag avskyr januari. Jag är ledsen, men så är det. Januari är en förfärlig, förfärlig månad.

Julen är över, semestern är slut och våren är alldeles för långt borta. Egentligen borde man alltid planera en resa i januari, så man har något att se fram emot efter att allt annat kul är över. Istället för att behöva gå runt halvdeppig i gråmulet väder och vänta på bättre tider. 

Ta mig inte fel, jag har mycket att se fram emot i 2014, jag gifter mig för fasen! Men... Det känns som att sommaren är flera ljusår ifrån nuet. 

Jag vet att det är vanligt att känna såhär i januari, då man ska slängas tillbaka in i vardagen efter en (förhoppningsvis) avslappnande jul med vänner och familj. Samtidigt tycker jag det borde vara en månad av förhoppningar och optimism inför det året man har framför sig. Speciellt om man har mycket att se fram emot. Ändå är det så svårt att se ljuset i slutet av tunneln.. Tycker jag i alla fall. Men då har jag också haft en helt fantastisk jul som jag bara inte ville ha ett slut på, och då blir det nog lite värre att komma tillbaka till verkligheten. Hur mycket man än uppskattar sin vardag.

Sen kan det också handla lite om det faktum att jag vet att följande halvår kommer innebära mycket jobb och sparande av pengar, mindre nöje och mer seriositet. Jag kanske inte ska tänka så, för då blir jag bara ännu mer bitter. Samtidigt kommer det väl en tid då man måste inse faktum och bara göra, även om det inte är så jäkla kul alla gånger.

Men jag är ju en livsnjutare, och sådanna som oss har lite svårare att göra saker som inte gör oss glada. Tror jag i alla fall? Eller kanske inte, vad vet jag. Kanske har vi alla lika svårt för det men vissa bara gör det medan andra tänker över det mer.

Det låter faktiskt rimligt.

Oavsett hoppas jag att januari och februari går fort som fasen. Att blommorna snart uppenbarar sig. Att träden alldeles strax knoppar ut. Att solen tränger genom kylan, mörkret och vintern.

Snart, snart är våren här.

Och ibland, ja ibland behöver man bara skriva av sig lite för att få en mer ljus bild på tillvaron.

Tack för att du läst och Gott Nytt År!

Livet är en skum grej alltså.

Vad är det vi lever för egentligen? Jobba, tjäna pengar, reproducera, älska... Om du fick välja precis hur ditt liv skulle se ut, hur hade du då valt? Hade du valt ett helt annat liv? Vad hade du tagit med dig från det livet du lever nu och vad hade du ändrat på? Är ändringarna stora? Vad grundar de sig i? Har dom med dig och dina livsval att göra eller vad är det som stoppar dig att leva det liv du egentligen vill leva? Är det ekonomin som hämmar? Krav eller förväntningar från omgivningen att du ska leva på ett visst sätt, ett sätt som du kanske själv valt, men att valet utgått från påtryckningar av nära och kära? Eller rent av, din värsta fiende; dig själv? Och om det är du själv som ställer kraven, varför är inte kraven baserade på livsvisioner som utgår från drömmar som grundar sig i en strävan efter ditt eget välmående? Lär man sig någonsin vad som verkligen får en att må bra och varför? För jag tänker, att om du vill kunna återskapa något som får dig att må bra, så måste du ju förstå exakt vad det är som triggar din lyckokänsla. Och för att veta det måste du förstå varför det gör dig glad. 

Blev det för rörigt nu?

Jag tror i vart fall att livet handlar om kärlek. Att sprida kärlek och att sedan känna hur det kommer tillbaka till dig i en fin cirkel. Nu låter jag som härlig new age dam på 45 som säljer månstenar och predikar om jordens och sinnets helande kraft. Men det är ok. Jag kan ta det. För jag tror verkligen att det viktigaste här i livet är att värna om varandra och visa omtanke och kärlek. Det är det som driver oss framåt. Inte pengar och makt, det där spelar ingen roll i slutändan.

För om vi inte har kärlek, vad är då meningen med att finnas till?

Visst var det svårt att växa upp.

Den där ständiga osäkerheten. Vem är jag? Vem är han? Kommer jag få lika stora tuttar som hon den där snygga?

Det var tufft. Absolut. Men det där man ser på filmer, och vad som är allmänt uttalat; att det är så svårt att vara tonåring, handlar inte det bara om att man inte ännu har någonting att jämföra med? Inget perspektiv? Jag tycker det görs allt för lite filmer om svårigheterna i tidiga vuxenlivet.

När man är 15-16 är man fortfarande ett barn, man ska gå i skolan i några år till så man behöver inte tänka så mycket på vad man vill göra i framtiden. Även efter gymnasiet har man några års spelrum där man får lov att göra lite vad man känner för. Åka ut och resa, ta nåt slöjobb och festa bort resten av tiden, bo hemma hos päronen tills man hittar nåt bättre.. Man behöver inte nödvändigtvis göra de där viktiga livsavgörande besluten.

Men vad händer efter du gått över 25-års-gränsen? När du är närmare 30 än du är 20?

Pressen blir större att fixa utbildning, följt av det där feta jobbet, hitta "den rätta", säkra din framtid. Man måste lära sig löneförhandla, veta vad man går för, ha tro i sig själv fast ändå inte så mycket att man blir arrogant. Ödmjukhet is the key. Och som kvinna behöver du dessutom kämpa dig fram i en mansvärld (jo killar, det stämmer). Sen ska man fixa ekonomin, betala av lån och spara till semester. Ha koll på räntan på ditt sparkonto, hålla dig uppdaterad i världens nyheter, äta rätt, träna, hålla kontakten med dina gamla vänner, välja rätt karriär...

The list goes on.

Jag tyckte det var kul att vara tonåring. Man kunde göra så himla mycket kul utan att behöva tänka på konsekvenserna av sina handlingar, det var ju helt underbart! Man bara levde i nuet. Det är svårare att vara 26 och leva i nuet. Tycker jag i alla fall. 
Ibland blir jag lite bitter över att det finns så mycket jag inte ännu hunnit med nu i "ungdomen". Och snart är det över. Då säger min man åt mig att jag låter som jag är 80 och att jag borde inse nån gång att jag faktiskt fortfarande är ung. Då skrattar jag och säger att "jag vet jag vet, haha".

Men det vet jag inte, för det känns inte så. 

Jag undrar, om du kunnat leva om ditt liv, hade du ändrat på nåt? Och säg inte bara nej, för att du, liksom alla andra, inte vill erkänna dina misstag utan bara säga att du "lärt dig av dom".

Tänk efter på riktigt.

                               Hade du ändrat nåt?

Då var jag här igen.

Stressen har återigen tagit överhanden.

Varför blir det såhär? Ska man verkligen må såhär? Fasen alltså.

Jag ska förklara processen.

Först börjar jag tänka på allt jag måste göra, sen tänker jag hur kort tid jag har på mig att göra det, sen tänker jag att nej, jag fixar inte det här. Jag känner hur jag får ett tryck i bröstet och det blir svårt att andas. Tankarna blir mer intensiva, mer påträngande. Jag börjar fundera på vad jag måste göra efter det som jag ska vara klar med nästa vecka, sedan veckan efter det.. Jag känner hur jag får magknip och jag måste böja mig ner för att bli av med det, för att sedan sträcka på mig för att lätta på trycket i bröstet. Jag andas fortfarande tungt, men måste använda all min energi till att förvandla mina mörka tankar till positivitet så jag inte börjar hyperventilera (vilket jag gör ibland). Lugnande ord från en vän (om de råkar finnas där för tillfället) räddar mig ur värsta paniken, känslan av att drunkna. Drunkna i ljudet från de hårda ord som mina inre demoner säger mig "du kan inte", "du vet ingenting", "det är bara att ge upp"...

Det värsta är att jag känner mig så ensam, fast jag vet att jag inte är det. Men känslan uppstår i det att jag vet att det bara är jag som kan dra mig ur den onda spiralen. Det är jag som måste bromsa de mörka tankarna, stoppa paniken och istället handla, GÖRA. Jag är ensam i min ångest, det är bara jag som kan kontrollera den.

Tidvis mår jag jättebra. Det är inte det att jag inte uppskattar vad jag har och hur lycklig jag borde vara. Men tyvärr tar ångesten inte hänsyn till mitt förnuft. De är klara fiender, till och med.

Jag har börjat göra såna där konstiga saker som att ta mig från A-B utan att ens reflektera över färdvägen, plötsligt står jag bara nånstans och funderar på hur i all världen jag tog mig dit.

En annan dag kan jag ha ett en timmes långt samtal med någon som jag totalt glömt bort dagen efter (vilket givetvis även resulterar i att jag upprepar mig hela tiden) . Det händer ofta att jag sitter och lyssnar på när någon pratar och plötsligt ser de frågande på mig.. "jamen vad tycker du då?" Vid detta laget inser jag att jag försvann för flera minuter sedan. Jag låtsas som jag deltagit genom att fråga "jag förstår inte riktigt frågeställningen, ta det igen". In fact, I heard nothing you just said.

Och det är inte av ointresse, tro mig. Jag lyssnar så gärna, verkligen! Men hjärnan hänger inte med. Jag har blivit hjärndöd. Studie-lobotomerad.

Ser så mycket fram emot när terminen är över. Då blir det bannemej studiepaus. Alla dessa böcker...

I slutet av sommaren såg jag fram emot att komma tillbaka.. I take it back.

Tack för att du läste mitt depp-inlägg. Behövde skriva av mig. Om två veckor är jag tillbaka till mitt vanliga jag.

Då jävlar.

xxx

Nu är det mindre än två veckor tills jag lämnar Lofoten, det som vart mitt hem de senaste tre månaderna. Med tar jag mig en ny kärlek, nya erfarenheter och nya vänner. Tänka sig så livet kan te sig, speciellt om man rör på sig. Nya platser-nya möjligheter-nya kontakter.

Vad jag tänkt på en del de senaste dagarna är en negativ effekt Lofoten haft på mig (och kanske också nyförälskelsen?); Jag har blivit dummare. Detta har hänt tidigare, när hjärnan min inte stimulerats på ett tag. Den behöver ju tränas, precis som kroppen behöver tränas för att hållas i form. Jag diggar servitrisyrket, det krävs hög social kompetens (och starka armar!) men det ger väl inte jättemycket utrymme för intellektuell stimulans. Och det behöver Gabriela för att hålla hjärnverksamheten vid liv. Jag känner liksom hur allt går lite långsammare för var dag som går. Men det är mitt eget fel också. Jag har inte läst några böcker, satt mig in i politiken eller följt nyheterna. Jag har vart upptagen med förälskelse och jobb, kort och gott. Men nu börjar det kännas av. Omvärlden ger sig åter tillkänna, nyheterna lockar, jag har börjat sakna studierna (det trodde jag aldrig jag skulle säga!) och jag drömde att jag köpte en riktigt bra bok (vilka tråkiga drömmar jag har..).

Jag ser så mycket fram emot att komma hem en stund. Denna sommaren har varit underbar, men den är slut. Den tog slut för ett par veckor sedan, när hälften av de fina människor som bott i vårt sommarkollektiv åkte hem. Nu ska jag snart ta semester, men inte min hjärna, den ska få jobba! Jag ser fram emot intressanta samtal med fadern och brorsan om politik, etik, moral och framtidsvisioner. Förhoppnings känner jag mig mindre blond när höstterminen tar sin start. Lite mindre uppe bland molnen och lite mer fötterna på jorden.

Låt oss hoppas att det är den Gabriela som DU träffar nästa gång.

Fram till dess; Kärlek. Och glöm inte, EQ är precis lika viktigt som IQ (om inte viktigare), men en kombination av de tu är väl vad som eftersträvas för att kunna vara en både trevlig och intressant människa. Och det vill nog både du och jag vara.
Peace out.

Jag ska børja med att førvarna om det Skandinaviska tangentbordet. Min egna dator sjunger på sista versen så jag har børjat anvænda min kærestes dator så ofta jag kan. Det kænns skønt att inte behøva vænta 2 minuter varje gång jag ska ladda en ny sida. Jag har frågat mig om jag kanske borde investera i en ny dator innan den gamla krashar totalt. Istællet før att gå i faderns fotspår, som væntar tills bilen står rykandes mitt på motorvægen innan han inser att han kanske borde ha bytt den dær bildelen før några månader sedan, nær den faktiskt børjade krångla.

Vi får se om kassan tillåter nær jag kommer tillbaka hem.

Jag kan nog ærligt sæga att detta hittils ær den bæsta sommaren jag haft. Jag saknar sol och værme utomhus, men i mitt hjærta skiner solen likvæl før jag har funnit vænner før livet och en man som ær helt otroligt underbar.

Jag kan førstå att det jag skriver låter lite corny, før det ær det. Jag kan sjælv tycka att det lætt blir lite før mycket nær man ska læsa om hur bra andra har det hela tiden och hur lyckliga de ær.

Ja, det var innan jag sjælv blev så lycklig vill sæga. Nu tycker jag bara det ær "gøy", som man sæger hær i Norge. Och varfør ska man inte vara lycklig før andras skull, egentligen?

Førmågan att glædjas åt andras lycka betyder medmænslighet och godhjærtlighet. Och det ær viktiga egenskaper att besitta.

Jag bor i ett hus med 7 andra kockar och servitriser. Vi ær tre par och två singlar (eller ja, Martin ær inte singel, men har inte sin flickvæn med sig). Det ær ett så fint gæng och alla går ihop med alla, det ær som vi kænt varandra hela livet.

Hær spelas det dart och kortspel, kollas på film och dricks vin ibland. Den servitris/kock som ær ledig lagar mat åt resten av gænget, en middag som dukas upp runt 24 varje kvæll/natt, nær restaurangen stænger.

Hær finns tre katter, djævulens ssistenter som jag kallar dem. De gør før det mesta inte mycket væsen av sig, førutom på natten, då de hoppar in genom fønstret, upp i sængen och klampar øver mitt ansikte nær jag ligger och jagar John Blund. Vi har ett ømsesidigt førhållande, de ogillar mig lika mycket som jag ogillar dem. Min man ælskar sin katt lika mycket som mig (eller mer?) så det var lite svårt førsta gången jag fick ur mig att jag tycker katter ær orenliga, hårfællande, klædførstørande odjur.

Men han tog det bra. Skrattade och sa att han førstått det før længe sen.

Stine å andra sidan (som æger katten Ronja) tog det inte fullt lika bra. "Bitch" tror jag var det ord som anvændes som gensvar.

Men det ær ok, vi kan inte alla vara lika.

Nær jag blir stor ska jag skaffa mig hund. De ær lojala, renliga och snælla djur, som kan uppfostras, lite som barn.

Nog om odjur, jag skulle ju tala om lycka.

Nær jag tænker på vilken kurva mitt liv har gått i så førundras jag. Marius frågade om jag tror att våra vægar møtts tidigare, utan att vi vetat om det. Men att det kanske inte vart rætt tid då, eller att vi missat varandra så att ødet fick fixa det på annat sætt så den tog mig hit?

Kanske ær det så, men før att tro på det så måste man också tro på ødet, och det vet jag helt ærligt inte om jag gør. Jag ær en kænslomæssig mænniska men førsøker också se mig som rationell och realistisk, och saker som ødet passar inte riktigt in dær. Men jag ær øppen før tanken. Kanske var det førutbestæmt att det skulle bli vi. I så fall glædjer jag mig øver att det blev nu, efter att jag gått igenom så pass mycket att jag tror jag kan kalla mig vuxen. Man væxer stændigt som mænniska, livet ut, men jag kan nog nog ærligt sæga att jag idag har hittat mitt verkliga jag, och det ær først då man på riktigt kan hænge sig kænslomæssigt åt en annan person, som førutsættningsvis ligger på samma plan.

Jag tror att vad jag førsøker sæga ær, att lycka ær en resa. Och den resan behøver både svart och vitt. Om du aldrig blivit brænd, om du aldrig upplevt olycka i ditt liv, hur ska du då fullt ut kunna upskatta lyckan nær den væl kommer?

"Everyone wants happiness, no one wants pain. But you can´t get a rainbow, without a little rain."

Eftersom det gått nästan två månader sedan jag bloggade sist så kände jag att min comeback torde vara exceptionell. Jag gick och spånade på olika topics som skulle vara intressanta att läsa, goda funderingar och bra analyseringar.

Jag tänkte skriva om valfångst, för det känns ju aktuellt nu när jag är i Norge, ett av de få länder i världen som tillåter det enligt lag. Vi serverar det till och med på restaurangen jag jobbar.

Jag började göra lite research för att göra ett riktigt bra blogginlägg om detta.

Sen gick jag och blev kär.

Ingenting spelade någon roll längre. De stackars valarna puttades ut ur min hjärna för att ge plats åt min nyfunna kärlek. Man kan väl nästan säga att hjärnan i sig fick ta ett steg tillbaka för att ge hjärtat chefsrollen ett tag. Chefen tog ledigt och nu sitter vice i posten som huvudansvarig. Chefen kommer nog vara lite arg när han kommer tillbaka och allt är kaos på kontoret, alla planer hon gjort för företagets framtid ligger och väntar, ingenting har gjorts. Hjärtat har bara sprungit runt i någon slags la-la-värld och levt för stunden, gjort vad som fick henne att må bra, och skitit i allt annat. Alla viktiga papper ligger på en hög inne på kontorsskrivbordet.

Så kan man ju inte sköta ett företag.

Men jag har gett mig hän åt dumdristigheten, tillåtit mig att bli en liten fnittrig tonåring igen. För vem tackar nej till kärleken? Det är väl de som gör det som är de knasiga?

Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte alls. Det känns så konstigt att gå runt och vara så dödskär hela tiden, och det blir ju bara värre var dag som går. Det eskalerar. Kanske kommer jag till en punkt där jag spricker? Eller så lugnar det bara ner sig efter ett tag. (Sistnämnda är att föredra.)

Jag vet att jag sa till folk att jag fortfarande tror på kärleken.

Jag ljög.

Jag sa det folk ville höra så att de skulle sluta sjafsa och se mig som cynisk och bitter. För det var jag inte. Eller åtminstone trodde jag inte det. Jag var ju bara realist?

Suckade högljutt åt romantiska filmer, frågade mig vem som valde den här skiten som underhållning och sa att "Visst är det sött på film, men vad händer efter att de äntligen funnit varandra, kysst varandra på slutet, efter alla applåder?" De sårar varandra. Går skilda vägar, allt blir fel.

Och ja, det kanske blir fel, men kanske är det ändå värt det? För att få gå runt och vara så oerhört lycklig, även om det bara är för en liten stund. 

Kärleken må vara blind, men är man blind så förstärks alla andra sinnen och allting annat blir så himla vackert.

Glöm nu inte att läsa detta med en nypa salt, för faktum kvarstår att hjärnan tagit semester, fram till slutet av sommaren. Så detta är hjärtat som skriver. Kanske är hjärnan lite mer avslappnad när hon kommer tillbaka, och inser att kommunikationen mellan henne och hjärtat inte skötts helt korrekt. Förhoppningsvis gör hon lite förändringar på företaget, och tar hjärtats råd lite oftare så att organisationen fungerar lite bättre.

Life is a rollercoaster, and sometimes you just have to sit down and enjoy the ride.

Mvh,

Hjärtat

Viceordförande

Gabriela Industries

Ps. Jag har skickat ut ett PM till övrig peronal om den här artikeln om valfångst. Den kommer inom kort. Ds.

Under senare tid har jag haft så mycket att göra att jag knappt haft tid att sätta mig ner och tänka efter, därför har det inte blivit något bloggande. Mina vardagliga livsreflektioner har fått ta ett steg tillbaka, för att ge vika för diverse projekt, plugg och resor ner till Skåne. Jag har spenderat mer tid åt att oroa mig över hur jag ska klara mig fram till nästa löning, än att analysera världen omkring mig, något jag vanligtvis gör instinktivt.

Att jag haft mycket att göra kan vara en förklaring till mitt icke-analyserande, en annan kan vara att jag börjar smälta in. Med detta menas att jag kanske mer och mer sätter mig in i rollen som svensk student i huvudstaden? Jag dricker min mellanmjölk och äter mina nudlar, jag pluggar ibland. Jag går ut på krogen på vardagar. Jag klagar på CSN. Jag sover för länge. Jag går och fikar med vänner och gnäller om vädret och att man lyckats bli förkyld, IGEN. Åh vad jobbigt. Livet är allt bra hårt.

Detta skrämmer mig. Har jag blivit en i mängden? Har jag blivit typsvensken? Aldrig har jag känt mig så normal som jag gör just nu, så mainstream, så svensk, så ljummen och så lagom.

Det är skönt, men samtidigt främmande för mig. Det känns som om min skånska är det enda som finns kvar, ytligt sett, av det som en gång gjorde mig lite sådär konstig och "inte som alla andra". Det där som fick ens föräldrar att säga att "Folk kanske inte förstår sig på dig nu, men du är unik. När du blir äldre, då kommer de förstå", fast man egentligen visste att man bara var lite skum och detta endast var insockrade ord för att få en att må bättre. 

Jag vet inte. Kanske behöver jag bara lite tid att vänja mig vid mitt nya jag. Eller så tycker alla fortfarande att jag är jättekonstig och läser detta och undrar vilken planet jag bor på som fått för mig något annat. Ja jag följer ju mönstret i alla fall. Ytligt sett. Tar studenten, pluggar och jobbar lite. Åker utomlands några år. Kommer tillbaka och pluggar på uni. Landar kanske nåt schysst jobb till slut. Vem vet. Om jag fortsätter så här så har jag väl även de tre V: na innan jag fyller 35. Ush. Är det det man ska sträva efter här i livet? Att följa normen så gott det bara går, för det är så man blir som mest lycklig? 

Jag trotsar inte normen, så rebellisk är jag inte, men jag tänker inte följa den heller. Jag strävar inte efter att vara mellanmjölk, men har inget intresse av att vara vispgrädde heller. Det viktigaste är väl bara att jag är jag. Att jag inte tappar bort mig själv och min bakgrund i det starka ljuset av medelsvenskens måttlighet och strävan att vara ungefär som alla andra, men ändå inte riktigt. En som säger emot och tycker till, men ändå inte allt för mycket, allt för högljutt. En som är egen, men inte allt för egen, så man blir mysko. Nej, man ska hålla sig inom ramarna för vad som är rimligt, och är man svensk så vet man vart ramarna sträcker sig.

Men jag tackar nej. Cause I refuse to be square. Detta är inget statement, det är inget livsval eller en livsstil, det är ett tankesätt.   

"Jag tänker, alltså finns jag."